Jag kom på att jag inte bloggat om min senaste, och för året, den sista tävlingen. Jag var bara med 1 av två dagar i Lekeberga (på söndagens tävling). Lite dumt då jag tyckt mig se ett mönster att Rookie gått mer avslappnat och lyhört dag två. Det där är ju olika, Helga till exempel, har alltid hetsat upp sig till dag 2. Men nu var det ju som det var. Det började med att hämtet visade sig vara extra långt (ca. 200 meter), men med god sikt, så hundarna såg fåren. Nu var det bara så att de ställde ut fåren medan ekipaget innan höll på med fållan. Så de enda fåren som noterades för hunden var dessa ljud (från höger) samt att uttaget var en ganska lång bit upp på en backe åt höger. Hämtdraget låg också åt höger, men jag beslutade mig för att testa att för första gången skicka honom ur draget, så jag skickade honom på ett vänsterhämt. Ingen direkt imonerande idé tyckte Rookie.   Vid pinnen "frågade" jag: -Har du sett fåren? Japp, då tittade han åt höger upp mot de borttagna fåren. -Inte dom, sa jag, och då tittade han rakt fram (utan att direkt verka se fåren där ute 200 meter bort). -Bra, där ja! -VÄNSTER! Och visst, han stack iväg åt väntser i alla fall! Kanske var det smartaste valet ändå, för annars kanske han hamnat uppe i urtagsfållan? Nåväl, skickat är skickat. Efter halva sträckan började han dra sig lite innåt från bågen. Jag gjorde inget för jag vet att han kan slå ut på ett bra sätt bara han ser fåren. Men det gjorde han inte tillräckligt, han mer anpassade så att han inte skar. Snäv, dåligt djup blev därför kommentaren. Struntar jag i för jag tyckte han gjorde det efter sin utbildningsnivå. Han löd fint under hela hämtet. Jättebra gjort! Han kändes tillräckligt stark för den här typen av får (som liknar mer den typen vi tränar på hemma). 35 på hämtet visar ändå att vi har en hel del att jobba vidare på. Fösningen startade krokigt, men det var de enda avdragen. Fina linjer och fina tighta grindgenomgångar. Han var lite het bara så jag fick lägga honom mer än jag önskade, men det var bara att anpassa sig till förutsättningarna. Delningen missade jag först genom att jag gjorde en lucka där jag läste fåren för dåligt så en skuttade tillbaka. Shame on me.   I nästa försök gick det. Rookie kom återigen in som en jumbojet  vilket är bra, men attityden måste förbättras. Han vände sig mot rätt grupp och så fort han börjar fösa iväg dem landar han och är lugn och bestämd och helt klar med vad han ska göra. Måste fortsätta att jobba vidare med själva delningsögonblicket. Vid fållan smet 2 bredvid så det blev ett varv. Fållan var svår då de inte var pigga på att gå in, plus att den låg i urtagslinjen, vilket fåren var mycket piggare på. Men i andra försöket gick de in. Summa: 72p och en hedrande 13:e plats av 35. Nöjd med säsongsavslutningen och ser verkligen fram mot säsongen 2012! Inga höjdarresultat denna debutsäsong, men det har kännts väldigt stabilt och säkert.

På onsdag har det gått 1 vecka sedan Twix lämnade jordelivet och jag har konstaterat att jag kommer att överleva detta också. Jag har börjat kunna prata om det utan att darra på rösten men att höra en känslig låt när jag är ensam i bilen funkar inte. Typ Chris Medina gör att det blir jobbigt att vara "torr" i ögonen. Det är inget konstigt med det då denna hund klev in i mitt liv för 8 år sedan och vände upp och ner på mina uppfattningar att "en hund är bara en hund". Jag är så tacksam för att få den erfarenheten även om det svider i hjärtat nu.

Twix kom från Ullbitens kennel och han var ett självklart val i kullen. En trygg, lite bekväm valp. Cool och med en självuppfattning som liknade en vuxen hund redan från början. Alltid smittande glad och hade alltid koll på läget och på mig. Jag kände mig verkligen älskad av denna hund. Det är detta jag saknar något helt obeskrivligt. Ingen som pratar med mig på morgonen längre, då Twix alltid tillbringade den första minuten på morgonen med att gå bredvid mig och prata så som vissa hundar kan göra. Vi hade vår lilla konversation varje morgon. Nu är det tyst.... Efter dessa samtal kunde han inte riktigt lämna min sida under promenaden utan han sprang iväg 50 meter, vände tillbaka för att ge mig en puss på handen, sticka iväg igen för att upprepa detta ca 5 gånger. Nu blir det inga pussar på handen längre...

Min stora, vackra Twix som tog mig till lydnads SM, lät mig vinna en fårvallnings tävling och alltid gjorde sitt bästa, var tyvärr också drabbad av utbredd artros. Vi slutade tävla i hans 5 års ålder och veterinärerna gav mig inga hopp om att han skulle bli gammal. Han åt dagligen smärtstillande medicin från han var 6 år. Men han klagade naturligtvis aldrig. I slutet av sommaren blev han markant sämre och fick problem med att kunna galoppera, kordinationen fungerade inte. Jag förstod att det snart var dags för det hemskaste beslut vi hundägare måste göra. Då Twix knappt kom ner för den lilla tröskeln till vardagsrummet bestämde jag mig. Jag hade lovat honom att han skulle slippa åka in till en klinik (för det var det värsta han visste). Så fick jag tag på en fantastisk veterinär, Göran Ström. Denna underbara veterinär tog sig den tid som behövdes för att Twix skulle få förtroende för honom. Han var helt trygg i stunden. Han föll i mina armar och trots att tårarna sprutade på oss blev stunden värdig för min älskade Twix. Tack Göran för att du gjorde detta hemska ögonblick till en fin stund.

Görans sista ord till Twix var att: Nu ska du få komma till en grön, fin äng med massor av får, lilla gubben. Där är han nu och det är bra även om jag saknar honom vid min sida. Jag tror det ser ut något så här på den där gröna ängen:

 Vila i frid, min vän.