På onsdag har det gått 1 vecka sedan Twix lämnade jordelivet och jag har konstaterat att jag kommer att överleva detta också. Jag har börjat kunna prata om det utan att darra på rösten men att höra en känslig låt när jag är ensam i bilen funkar inte. Typ Chris Medina gör att det blir jobbigt att vara "torr" i ögonen. Det är inget konstigt med det då denna hund klev in i mitt liv för 8 år sedan och vände upp och ner på mina uppfattningar att "en hund är bara en hund". Jag är så tacksam för att få den erfarenheten även om det svider i hjärtat nu.

Twix kom från Ullbitens kennel och han var ett självklart val i kullen. En trygg, lite bekväm valp. Cool och med en självuppfattning som liknade en vuxen hund redan från början. Alltid smittande glad och hade alltid koll på läget och på mig. Jag kände mig verkligen älskad av denna hund. Det är detta jag saknar något helt obeskrivligt. Ingen som pratar med mig på morgonen längre, då Twix alltid tillbringade den första minuten på morgonen med att gå bredvid mig och prata så som vissa hundar kan göra. Vi hade vår lilla konversation varje morgon. Nu är det tyst.... Efter dessa samtal kunde han inte riktigt lämna min sida under promenaden utan han sprang iväg 50 meter, vände tillbaka för att ge mig en puss på handen, sticka iväg igen för att upprepa detta ca 5 gånger. Nu blir det inga pussar på handen längre...

Min stora, vackra Twix som tog mig till lydnads SM, lät mig vinna en fårvallnings tävling och alltid gjorde sitt bästa, var tyvärr också drabbad av utbredd artros. Vi slutade tävla i hans 5 års ålder och veterinärerna gav mig inga hopp om att han skulle bli gammal. Han åt dagligen smärtstillande medicin från han var 6 år. Men han klagade naturligtvis aldrig. I slutet av sommaren blev han markant sämre och fick problem med att kunna galoppera, kordinationen fungerade inte. Jag förstod att det snart var dags för det hemskaste beslut vi hundägare måste göra. Då Twix knappt kom ner för den lilla tröskeln till vardagsrummet bestämde jag mig. Jag hade lovat honom att han skulle slippa åka in till en klinik (för det var det värsta han visste). Så fick jag tag på en fantastisk veterinär, Göran Ström. Denna underbara veterinär tog sig den tid som behövdes för att Twix skulle få förtroende för honom. Han var helt trygg i stunden. Han föll i mina armar och trots att tårarna sprutade på oss blev stunden värdig för min älskade Twix. Tack Göran för att du gjorde detta hemska ögonblick till en fin stund.

Görans sista ord till Twix var att: Nu ska du få komma till en grön, fin äng med massor av får, lilla gubben. Där är han nu och det är bra även om jag saknar honom vid min sida. Jag tror det ser ut något så här på den där gröna ängen:

 Vila i frid, min vän.