Två dagars tävlingar i Södertälje är till ända. Supernöjd med både Rookie som med mig själv. Vi presterade efter vår förmåga båda dagarna. Avdragen är sådana som vi inte behärskar i skrivandets stund.

Dag 1: Skickade Rookie på ett vänsterhämt efter att jag sett att fåren börjat röra sig åt vänster om hunden kom in det minsta tight från höger. Vänster är vårt bästa håll, så det passade ju bra. Rookie stannade ngt kort, vilket jag trodde skulle bli perfekt i draget, men de startade lite, lite snett så jag fick förflytta honom för att räta upp linjen. Nöjd med framdrivningen: VI TRÄFFADE JU GRINDEN! Det händer inte varje gång, men Rookie var superlydig. Först benet bra, andra; inte på linjen så bra, drivning - bra. Delning resulterade i ett misslyckat försök därefter en "fegisdelning" som lyckades men vi fick betala i poäng. Fållan - bra. Rookie var superlydig och hade fin attityd rakt igenom. Vi slutade på 14:e plats av 50.

Dag 2: Ville ju skicka åt samma håll som igår, men ändrade taktik efter att sett de två första flockarna. Fåren betedde sig helt annorlunda idag. Sprätte iväg åt höger med en snabb fart idag. Skickade därför höger, blåste ner honom lite kort = rätt beslut då fåren startade rakt. Men när de började spring hakade Rookie på lite och styrbarheten försvann till viss del. Vi strök straxt utanför hämtgrindarna. Föste fint, hade en tacka som ville gå tillbaka till utställningen, men vi lyckades rätt bra ändå. Drivning, delning och ränna = finfint. Han kändes helläcker att föra    Vet inte vilken placering det blev, men det ryktas om 7:a eller 8:a av 50. Hur som helst är jag så himla nöjd med min "Tok-Krok"   

I morgon bär det av till Sandviken i spöregnet. Startnummer 2 känns både bra och dåligt. Men vi gör väl så gott vi kan. 

För 1,5 vecka sedan skedde Rookies och min debut i Norrtälje. Den tog ett snopet slut, då Rookie aldrig hittade/såg gruppen. Han vimsade runt på drygt 100 meter, så det var bara att kalla hem honom igen.

Så idag kändes det som debut nr. 2. Den gick bättre. Sjukligt nervös som vanligt, snustorr i munnen och visslor som emellanåt lät som mistlurar. Inte lätt att heta Meril och framförallt inte lätt att heta Rookie   Men han gjorde en hel del bra saker. Bestämde mig till slut att skicka vänster vilket innebar att efter 20 meter så blev utställningen dold under ca 50 meter. Haha, inte ett lätt beslut efter Norrtäljetävlingen. Rookies minne verkar också något kort,   för han började söka sig in i banan, men eftersom han hade en fin fart ut så dök fåren precis då upp i synfältet och han slog självmant ut igen 19/20 på utgången. 10/10 på upptaget   Första delen av framdrivningen bra, men sedan skulle jag fixa lite precis före framdrivningsgrinden. På en dåligt visslad högervissla tog Rookie vänster = missad grind. Till råga på allt så gick han vänster igen på nästa (ännu sämre visslad) höger = jättekrok. 11/20 på framdrivningen. Han gick fint med fåren, men tog även här fel ett par gånger, 17/20 på fösningen. 10/10 på drivningen  . Sedan skulle jag skapa en lucka på delningen. OBS! Inte svårdelade får. Gick dock inte för mig, irriterande! Började bli orolig för att tiden skulle ta slut. Men till slut fick jag till den och tjoff så var det delat, 4/10. Tratten, 10/10  . Summa 81/100. Kommentar: Bra ämne men något opolerad i vallningen.   Hihi, jag får polera vidare, helst på min Wilson-pipa tror jag...

Nöjd ändå.   

Rookies allmäntillstånd har gjort en helomvändning och kunde inte vara bättre. Hans tidigare symtom:

• kort steg i skritt och trav.
• diarréer
• otroligt ljudkänslig och allmänt orolig
• svårt att komma till ro och sova
• ängslig
• ville inte ha kontakt eller bli klappad
• dålig ork, orkade inte krav i vallningen, promenaderna bastod mest av skritt/trav.

Om man skulle beskriva honom nu skulle alla 7 punktera vara tvärtom. Allt det där är borta och han är en lika vild, galen och social hund som före borrelian. Däremellan kan han ligga och hårdsova. Helt harmonisk igen.    Han ska äta sin sista dos Doxyferm 100 mg i morgon(20 dagar). Han åt även Medrol 4 mg i 15 dagar. Han ber verkligen om att få jobba, jobba, jobba. Han verkligen njuter av att vara problemfri i kropp och skalle igen. Hur kan dessa små fästingar åstadkomma så spridda och många problem för en drabbad individ?

Glad Påsk!   

Rookie har fått diagnosen borrelia. Resan fram till diagnosen har varit lång med logiska samband, ologiskt tidsperspektiv, varierande symptom mm.

Det hela började registreras av mig i november, vilket inte förde mina tankar till fästingburen sjukdom eftersom den säsongen  var lämnad för ett tag sedan då. På grund av den milda vintern kunde vi fortfarande träna. Jag började vid denna tid tycka att Rookies rörelser började se oelastisk ut efter träning. Han var inte halt utan rörde sig mer som om han skulle ha en muskel- eller muskelfästeinflammation. Veckorna gick och vi tränade mindre och mindre medan jag tyckte  att Rookies besvär inte minskade i samma takt. Detta förklarade jag med att Rookie är en galet livlig hund som springer sig fram genom livet. Jag provade att koppla honom under 1 vecka och då tyckte jag besvären minskade, även om de inte försvann. Mina tankar då gick till att det kunde röra sig om en inte utläkt sträckning från tidigare träningar så jag höll honom kopplad under 14 dagar. Sedan kom jul och nyår.

I januari började han dra sig undan innomhus, bli orolig och kunde fara upp från golvet som om han blivit skrämd. På promenaderna minskade han tempo och lunkade i trav istället för sitt vanliga toktempo. Samtidigt hade vi köpt en ny stor TV med "bio-ljud". Han började reagera på vissa ljud på denna TV. Han blev allmänt låg, var på sin vakt ifall såna ljud skulle dyka upp. Därför satte jag hans trötthet på promenaderna på att han inte längre kopplade av som vanligt inne. Att han drog sig undan inne samt var så orolig satte jag också i samband med TV´n.

Februari såg väl ungeför lika ut. På grund av den milda vintern kunde jag börja öka träningen. Men nu stod jag med en Rookie som inte orkade fokusera sig på arbetet. Kändes svag om man tänker rent kroppsligt. "Hängde liksom i grejerna". Såg jag inte en liten hälta? Vi tog bort "bio-ljudet" på TV´n och märkte väl en något gladare hund, men tröttheten eller farten på promenaderna förbättrades inte. Nu var ju fästingsäsongen ännu längre bort, men av en slump så läste jag om en bekants hund som konstaterades för en fästingburen sjukdom. Då stämde många saker. Gjorde alla tester som fanns och det var dyrare än jag trodde. (Kan ju också vara bra information.) 3,800:- efter regleringen av försäkringsbolaget 2,800:-. Provet visade sig negativt för anaplasma men positivt för borrelia. Enligt vet. hade Rookie haft klassiska symptom med diffus hälta, trötthet, oro, ökad ljudkänslighet, osv.

Nu behandlar vi och så hoppas vi att man finner vacciner för hund på dessa tråkiga sjukdomar. Idag köps också årets första fästinghalsband.

Ha det!

Året som gått:

Vi kämpade oss igenom vår första vinter på gården med snö, snö, snö. Rookie fyllde 1 år i december och det blev mest närarbetsträning inne i fårhuset under denna snörika vinter. Till slut kom våren och träningen gick framåt och jag började planera in debuttävlingen när Rookie skulle vara 1,5 år. Lagom att debutera i juni tänkte jag då, men så kom det en huggorm i vägen 2 veckor före den anmmälda tävlingen. Rookie hamnde på intensiven i 3 dygn och under dygn 2 var han riktigt illa ute med arytmi på hjärtat. Men tack och lov så klarade han sig med livet i behåll och vi kunde återuppta träningen i juli.

• Debuten fick ske på ett VP i Sandviken, där vi kom högst upp med 93 p.
• I september debuterade vi i IK1 i Mörkö där mina nerver ställde till det för oss, men vi gick runt båda dagarna.
• I oktober hann vi med 4 IK1 och vi tog ett 2:a pris samt våra första poäng till cuperna.
• Oktober var också sorgens månad då vi tog bort min finaste Twix. Twix kommer jag någonsin uppleva en sådan hundrelation igen? Jag får som vanligt en tår i ögat när jag skriver om detta :´( Åh, vad han fattas mig!
• Vi avslutade säsongen med en IK1 i Lekeberga där vi återigen tog ett 2:a pris.

Jag ser fram mot en ny säsong där jag hoppas jag presterar bättre än det jag presterade under 2011. Nerverna höll bättre och bättre så det kommer säkert att gå framåt. Rookie presterar hela tiden på den nivån som jag tränat honom till, och jag gillar honom såååå mycket. Han är en fantastisk vallhund och ställer aldrig till det. Han har till och med räddat ett par situationer åt oss under ett par tävlingar på eget bevåg. Han är så bra!   

GOTT NYTT 2012 på er alla!

Jag kom på att jag inte bloggat om min senaste, och för året, den sista tävlingen. Jag var bara med 1 av två dagar i Lekeberga (på söndagens tävling). Lite dumt då jag tyckt mig se ett mönster att Rookie gått mer avslappnat och lyhört dag två. Det där är ju olika, Helga till exempel, har alltid hetsat upp sig till dag 2. Men nu var det ju som det var. Det började med att hämtet visade sig vara extra långt (ca. 200 meter), men med god sikt, så hundarna såg fåren. Nu var det bara så att de ställde ut fåren medan ekipaget innan höll på med fållan. Så de enda fåren som noterades för hunden var dessa ljud (från höger) samt att uttaget var en ganska lång bit upp på en backe åt höger. Hämtdraget låg också åt höger, men jag beslutade mig för att testa att för första gången skicka honom ur draget, så jag skickade honom på ett vänsterhämt. Ingen direkt imonerande idé tyckte Rookie.   Vid pinnen "frågade" jag: -Har du sett fåren? Japp, då tittade han åt höger upp mot de borttagna fåren. -Inte dom, sa jag, och då tittade han rakt fram (utan att direkt verka se fåren där ute 200 meter bort). -Bra, där ja! -VÄNSTER! Och visst, han stack iväg åt väntser i alla fall! Kanske var det smartaste valet ändå, för annars kanske han hamnat uppe i urtagsfållan? Nåväl, skickat är skickat. Efter halva sträckan började han dra sig lite innåt från bågen. Jag gjorde inget för jag vet att han kan slå ut på ett bra sätt bara han ser fåren. Men det gjorde han inte tillräckligt, han mer anpassade så att han inte skar. Snäv, dåligt djup blev därför kommentaren. Struntar jag i för jag tyckte han gjorde det efter sin utbildningsnivå. Han löd fint under hela hämtet. Jättebra gjort! Han kändes tillräckligt stark för den här typen av får (som liknar mer den typen vi tränar på hemma). 35 på hämtet visar ändå att vi har en hel del att jobba vidare på. Fösningen startade krokigt, men det var de enda avdragen. Fina linjer och fina tighta grindgenomgångar. Han var lite het bara så jag fick lägga honom mer än jag önskade, men det var bara att anpassa sig till förutsättningarna. Delningen missade jag först genom att jag gjorde en lucka där jag läste fåren för dåligt så en skuttade tillbaka. Shame on me.   I nästa försök gick det. Rookie kom återigen in som en jumbojet  vilket är bra, men attityden måste förbättras. Han vände sig mot rätt grupp och så fort han börjar fösa iväg dem landar han och är lugn och bestämd och helt klar med vad han ska göra. Måste fortsätta att jobba vidare med själva delningsögonblicket. Vid fållan smet 2 bredvid så det blev ett varv. Fållan var svår då de inte var pigga på att gå in, plus att den låg i urtagslinjen, vilket fåren var mycket piggare på. Men i andra försöket gick de in. Summa: 72p och en hedrande 13:e plats av 35. Nöjd med säsongsavslutningen och ser verkligen fram mot säsongen 2012! Inga höjdarresultat denna debutsäsong, men det har kännts väldigt stabilt och säkert.

På onsdag har det gått 1 vecka sedan Twix lämnade jordelivet och jag har konstaterat att jag kommer att överleva detta också. Jag har börjat kunna prata om det utan att darra på rösten men att höra en känslig låt när jag är ensam i bilen funkar inte. Typ Chris Medina gör att det blir jobbigt att vara "torr" i ögonen. Det är inget konstigt med det då denna hund klev in i mitt liv för 8 år sedan och vände upp och ner på mina uppfattningar att "en hund är bara en hund". Jag är så tacksam för att få den erfarenheten även om det svider i hjärtat nu.

Twix kom från Ullbitens kennel och han var ett självklart val i kullen. En trygg, lite bekväm valp. Cool och med en självuppfattning som liknade en vuxen hund redan från början. Alltid smittande glad och hade alltid koll på läget och på mig. Jag kände mig verkligen älskad av denna hund. Det är detta jag saknar något helt obeskrivligt. Ingen som pratar med mig på morgonen längre, då Twix alltid tillbringade den första minuten på morgonen med att gå bredvid mig och prata så som vissa hundar kan göra. Vi hade vår lilla konversation varje morgon. Nu är det tyst.... Efter dessa samtal kunde han inte riktigt lämna min sida under promenaden utan han sprang iväg 50 meter, vände tillbaka för att ge mig en puss på handen, sticka iväg igen för att upprepa detta ca 5 gånger. Nu blir det inga pussar på handen längre...

Min stora, vackra Twix som tog mig till lydnads SM, lät mig vinna en fårvallnings tävling och alltid gjorde sitt bästa, var tyvärr också drabbad av utbredd artros. Vi slutade tävla i hans 5 års ålder och veterinärerna gav mig inga hopp om att han skulle bli gammal. Han åt dagligen smärtstillande medicin från han var 6 år. Men han klagade naturligtvis aldrig. I slutet av sommaren blev han markant sämre och fick problem med att kunna galoppera, kordinationen fungerade inte. Jag förstod att det snart var dags för det hemskaste beslut vi hundägare måste göra. Då Twix knappt kom ner för den lilla tröskeln till vardagsrummet bestämde jag mig. Jag hade lovat honom att han skulle slippa åka in till en klinik (för det var det värsta han visste). Så fick jag tag på en fantastisk veterinär, Göran Ström. Denna underbara veterinär tog sig den tid som behövdes för att Twix skulle få förtroende för honom. Han var helt trygg i stunden. Han föll i mina armar och trots att tårarna sprutade på oss blev stunden värdig för min älskade Twix. Tack Göran för att du gjorde detta hemska ögonblick till en fin stund.

Görans sista ord till Twix var att: Nu ska du få komma till en grön, fin äng med massor av får, lilla gubben. Där är han nu och det är bra även om jag saknar honom vid min sida. Jag tror det ser ut något så här på den där gröna ängen:

 Vila i frid, min vän.

Vår tredje  tävlingshelg är nu avklarad och efter detta blir det vintervila. Team Rookie går sakta men säkert lite bättre för varje gång, och den rundan som jag är mest både missnöjd och nöjd med är den sista (i dag alltså).

Men vi ska inte gå händelserna i förväg:

Lördagstävlingarna bjöd på en ganska trång bana med mycket springiga får. De sprang oavsett om man lade hunden eller ej, så enda chansen som jag såg det var att ha ett jämt tryck på dem trots att de for iväg framåt för att inte tappa av dem i skogent. Rookie är för tillfället inte riktigt säker på sin första del i framdrivningen. Han som alltid varit så cool och lydig tar inte ett enda kommando på den första halvan. Därav träffar man ju inte framdrivningsgrindarna heller. 32 p på hämtet dag 1..... men resterande kändes bra och han greppade djuren snyggt med väl avvägd kraft. Han tog något felkommando så det ställde till det på crossen. Fullt på drivning och delning, 8 på tratten. Detta slutade med en 7:e plats av 25 startande (71 p). Fiina Rookie!

Så söndagstävlingarna:

Enda skillnaden idag var att tratten var en ränna. Fåren uppträdde helt annorlunda = jättelugna, och jag hann tänka tanken att: -Idag finns chansen till våra första riktigt höga poäng!   Men så ska man ju aldrig tänka när man har med djur att göra....   För självklart fick vi med en tacka som absolut varken ville vara tävlingsobjekt eller vara med sina kamrater i flocken. Men så är det ju i den här sporten. Rookie var i alla fall mycket lydigare i framdrivningen vilket säkert berodde på lugnare får. Wow vi träffade grinden, hämtpoäng 41! Men när sedan fösningen skulle starta så började tackan att trilskas. Hon skulle helt enkelt av banan åt höger, vilket gjorde att jag var tvungen att hålla upp henne. Detta styrde hela flocken åt vänster. När jag försökte styra upp dem på linjen igen så passade tackan på att sticka helt om i galopp. Första gången blev det inte så dramatiskt men andra gången trodde jag inte att Rookie skulle rå på henne i den farten hon satte upp, men lyckades storartat att stoppad och vända henne tillbaka till flocken. Efter det blev jag väldigt försiktig med att kräva av honom att han skulle släppa den tackan. Därav blev det poäng-ras på grund av obefintliga linjer. Äntligen drivning tänkte jag. Men då fintade tackan mig efter halva vägen och sprang iväg = ingen linje på halva drivningen heller. Delningen gick bra men jag var väldigt otydlig till Rookie vilken flock han skulle ta. Jag hade en plan att vi skulle passa den flocken som innehöll den besvärliga tackan, men i delningsögonblicket tappade jag bort var hon var, så det blev väldigt förvirrat. Slutligen rännan, där alla gick igenom på första försöket - UTOM - tackan - FÖRSTÅS. Bara att köra ett varv till. Rookie jobbade så himla fint och är så himla cool. Känns så trygg att tävla med. Missnöjd med att vi hade oturen med tok-tackan idag, men samtidigt så otroligt nöjd med Rookies kämparinsats och klokskap! Efteråt kom det fram några som tyckte att han sett så himla fin ut. Sånt blir man ju otroligt glad för  . Jag själv är ju som vanligt helt såld på min fina hund!

Meril